Jag lever på hoppet. Hoppet om att hitta den andra halva och bli ett par. Fulltaligt och komplett. För två är bättre än en och det kan kännas så hopplöst att gå där tillsammans med en annan som inte riktigt är rätt. Ibland är det helt uppenbart och det syns tydligt, men ibland måste man granska närmre för att se att de inte hör ihop. Det är en enda förvirring och man undrar om man nånsin kommer hitta den andra. Kanske fick man se den för en liten stund och nästa sekund är den borta. Ibland kan de spendera lång tid tillsammans och inte inse hur bra man hade det förrän den andra är borta.
Jag hoppas, drömmer och måste tro att den dagen kommer. Ja, alltså när alla försvunna strumpor dyker upp och inga udda, ensamma simmar omkring i socklådan bland de övriga knutarna av två precis likadana.
Kommentera