För första gången på väldigt länge, kanske till och med i hela mitt liv, önskar jag att sommaren inte riktigt var över. Jag brukar alltid längta till hösten, men jag gör inte det fullt lika mycket idag. Jag vill ha sommar och värme, grillfester och semester. Inte för att jag känner mig trött eller uttråkad med jobb och skola, jag bara vill. Det känns "OK" att det är höst. Inte "Hurra!" som det brukar kännas. 
 
Kanske är det för att lite av sommaren dröjer sig kvar. Det är fortfarande varmt, bara några enstaka löv har fallit men inga fina höstfärger har infunnit sig. Men ändå är det inte nog varmt, eller nog grönt. Det är bara mittemellan. En färdsträcka mot mörker och mys. Mot vantar och halsduk. En väntan på rosiga kinder. 
 
Eller så är det här året är en konstigt år. Jag har börjat löpträna för att det är kul, jag har sträckläst en hel bok av ren vilja och nu önskar jag att vi får ha sommar bara fem minuter stund till. Det känns som att jag förändrats på något sätt. Kanske är det så att jag börjar hitta mig själv. Eller att jag i alla fall är mer i balans med den jag är och den jag vill vara. Tror inte att självet är så konstant som vissa får det att låta. Jag tror att det varierar under livets gång. Kärnan är densamma, men mycket runt omkring alterneras. 
 
Jag tycker i alla fall om den jag är nu. Den på riktigt sommarälskande, springande läslusen. Okej, jag kanske tog i, men ni fattar. Lite främmande för mig själv, men på ett positivt sätt. Jag ska snart gå ut på en lång och skön promenad och kanske hittar jag tjusningen med denna mellanårstid också. 

Kommentera

Publiceras ej