Ikväll när vi satt och åt plingade det på dörren. Lille Skrutt springer fram till dörren och sätter sig och väntar spänt på att få se vem av favoriterna det är. Det är oftast Stefans föräldrar eller farmor och farfar som kommer oanmälda just för att besöka herren i huset(Forte), då och då kommer en granne för att framföra eller fråga nåt. Känner inte igen mannen i alla fall när jag spinkar genom kikhålet, så jag motar bort hunden och öppnar. 
 
Det visar sig vara en man, hörselskadad med ett barn, hann jag läsa på det lilla inplastade kortet. Han ville sälja blyertsteckningar. Jag blev, som jag alltid blir vid sånna tillfällen ganska ställd. Vad ska jag göra, vad ska jag säga till denna hörselskadade man med valpögonen? Det blev ett vänligt "no thank you".
 
Känner mig fortfarande kluven. Självklart vill jag, trots min knappa lön och mina stora "lyxutgifter" som en häst, hund och ett och annat moderiktigt plagg, hjälpa de som har det sämre. Men samtidigt har jag vissa månader så att det nätt och jämt går ihop. Är det min uppgift att köpa en teckning för en slant, som jag egentligen inte vill ha?
 
Sen undrar jag huruvida allt som står på dessa kort är sant. Får för mig, men jag kanske har sett för mycket filmer, att de människorna som har det så svårt att de egentligen inte klarar sig skulle "tigga" om pengar. 
 
Vad är det för samhälle vi lever i, som i så fall tar in människor och sedan inte hjälper dem tillräckligt, utan tvingar dem att gå runt och tigga pengar? Vart går pengarna? Mat, kläder eller droger? 
 
Något jag la märke till var att mappen som han hade dessa teckningar i, var en fin, ny(?) och rejäl en. Men vem är jag att dömma? Det är klart, som Stefan sa, ska man försörja sig eller i alla fall tjäna en slant på denna försäljning måste man ju ha en bra väska. 
 
Nu hade jag ändå inte några kontanter hemma och jag tvivlar på att han tog kort, så där fanns redan svaret. Jag vill hjälpa men jag vill inte bli lurad, även om det bara är på en femtiolapp. Hur gör ni i sånna situationer? Hur tänker ni?

1 kommentarer

Katarina

15 Nov 2012 22:06

Usch dessa situationer klarar jag mig bra utan.. Tycker det är jättehemskt att säga nej och ångrar mig alltid efteråt. Dock så har det (de få gånger detta har hänt) alltid blivit ett "no thank you" för precis som du säger så finner jag det också konstigt att de inte får hjälp av någon om det verkligen är så illa som lapparna säger.. Men det är ett svårt läge, verkligen!

Kommentera

Publiceras ej